Ljunglöfs silverskålar för fabrikationsprover

Län: Stockholm

Grosshandlare Knut Ljunglöf var en sträv man med stor näsa och den var inget han skämdes för. Många frågade honom nämligen vari hemligheten bakom snuset Ettan låg. Då brukade ”snuskungen” lugnt peka på sin grandiosa näsa och svara: -Här! Att avsmaka sitt snus var för honom inte nog. Varje morgon, år ut och år in, placerades ett fabrikationsprov i silverskål på grosshandlarens bord. Med sked lade chefen ett luktprov i varje näsborre, varpå han nös belåtet i sin brokiga näsduk. Först därefter fick gårdagens tillverkning distribueras. Tro för den del inte att Ettan någonsin avsetts som annat än matsnus, att lägga under läppen. Att använda luktorganet får ses som en uppoffring, av samma slag som när vinskänkar fräter bort sina tänder genom att dagligen sila vinet in i gommen. Med åren blev så Ljunglöfs näsborrar allt större, men snusets kvalitet hölls jämn och hög, och det var huvudsaken. Grosshandlare Ljunglöf var nämligen besatt av kvalitet i allt omkring sig, från skosula till taklampa. Detta hade han fått med modersmjölken och han hade råd att hålla sig med det bästa. Till detta hade han fostrats och sedan ärvt landets ledande snusfabrik. Snuskungens fabrikationsprover serverades i silverskålar. Dessa skålar är unika i sitt slag och är en del av 1800-talets industrihistoria. Starkt kopplade till en person som arbetade för att säkra kvalitén på sina produkter samt utveckla metoder för att hålla varorna färska under transporter. N:o 1 var ursprungligen en allmän kvalitetsbeteckning bland många snusfabrikat, liksom n:o 2, n:o 3 etc. Med målmedveten marknadsföring lyckades Ljunglöf göra N:o 1 till sitt eget varumärke, som i folkmun kom att kallas för Ettan.