Tatuering

Län: Stockholm

På Sjöhistoriska museet finns en samling av äldre tatueringsförlagor gjorda av olika tatuerare. Bland tatueringsförlagorna fick kunderna välja vilken tatuering de ville ha. De färgglada sjömanstatueringarna från framförallt 1930-talet har spännande motiv och väcker ofta stort intresse. Den här exotiska danserskan är gjord av en dansk tatuerare. Köpenhamn var centrum för den traditionella sjömanstatueringen i Skandinavien. Runt om i världen har tatueringar varit vanliga bland ursprungsbefolkningar, och europeiska sjömän lät ibland tatuera sig till exempel på Söderhavsöarna. Mötet mellan teknik och motiv från Söderhavet och europeisk bilduppfattning, skapade en ny och egen tatueringstradition bland sjömän. Storhetstiden för den här typen av tatuering var andra hälften av 1800-talet och fram till andra världskriget. Motiven hörde ihop med sjömännens liv; fartyg, nationsflaggor, frälsarkransar, avsked, brevduvor, tro, hopp och kärlek, skepp, ankare. Bland motiven kan urskiljas olika kvinnliga stereotyper som den lättfärdiga kvinnan, lättklädd eller naken, samt madonnemotivet i form av den rara fästmön. Dit hör också sjuksköterskan. Den tredje kategorin kan vi kalla för den exotiska kvinnan. Vi har förlagor som visar geishor, spanjorskor, indianskor. Det gick att ha tatuering som yrke. Men ofta kombinerade tatueraren sitt arbete med att själv jobba på fartyg som sjöman, eller ha kafé eller krog i hamn. I vårt arkiv finns tatueringsförlagor från tatuerare som Tatuerar-Kalle i Göteborg och danske Tatoo-Peter. Tatuerar-Kalle var bland annat sjöman. På 1920-talet gick han dock i land för gott och blev snart välkänd som Tatuerar-Kalle. Han hade en så kallad sjömansekipering i Göteborg, ett litet varuhus med en kundkrets som mest bestod av sjöfolk. I Kalles butik kunde kunderna studera tatueringsförlagor, välja ut någon och bli tatuerad i rummet intill. Kalle verkade tycka att tatueringar hör ihop med stereotypen ”manlighet”, alltså att vara modig, stark och kunna uthärda, eftersom han skriver i ett brev till Sjöhistoriska museet att ”jazzgossar och andra feminina män tatuerar sig inte, kanske de är för känsliga mot smärta”.