Svartvita Leksandsband

Län: Dalarna

De svartvita vävda leksandsbanden anses som något av det finaste inom svensk textilkonst. De komplicerade mönstren , vävda av utomordentlig tunn tråd, har åtminstone sedan 1200-talet vuxit fram under bondkvinnornas händer. En mönsterskatt som man fann belägg för och kan härleda till de spektakulära gravfynd som gjordes vid en utgrävning under Leksands kyrka 1971. Leksandsbanden särskiljer sig genom att de förfärdigats i de i socknen speciella bandvävstolarna med mönstertrampa. Den svarta tråden infärgades samtidigt som den spanns. Man blandade ett färgbad själv genom att tillsätta det fina sot som bildats av brinnande tjärvedsstickor och fastnat i spindelnät och som sedan upplöstes i urin. Det gav en mjuk tämligen hållbar svart färg. Mönstren var inte statiska. Det var en traderad kunskap som gick i arv inom familjen, släkten. Dock ofta överhoppande en generation, då mor och far var ute på åkern. De stiliserade och komplicerade mönsterbilderna skildes därför åt bland byns gårdar. En tradition och kunskap som i obruten tradition har överlevt in i våra dagar och alltjämt fortlever. Till lysningen fick fästmannen ett femändsband, vävt av vitt linnegarn som avslutades med vita tuppor (bollar) av vitt bomullsgarn att vira om hatten. Det var den blivande bruden som skulle spinna, väva, sy och brodera och sticka allt inför bröllopet, därmed bevisa sin duglighet och handaskicklighet. Dessa karlhattband är de smalaste som någonsin vävts i Europa, bara några mm. breda. Längden på några meter var så mycket ansenligare. Bandet kom dock ur modet redan i början av 1800-talet. Trots den ytterst smala bredden kunde man få fram ett så pass omväxlande mönster som modet i denna tid krävde. Alla de tre olika indelningarna, korskrus, snedkrus och stolpkrus, förekommer, dock helt och hållet utan något regelbundet upprepande. Banden lindades tre, fyra varv om brudgummens hatt.

CIMG4911 kopia.jpg band001.jpg